Jag kanske är bitter. Och överdriver.
Alltså. För ett tag sedan fick jag ett infall att nappa på ett erbjudande. Ett par nummer av amelia och massa mysiga grejer som jag gillar, det vill säga body butter från body shop, ljuslykta och spetskudde för en billig slant.
För det första kom jag på mig själv med att faktiskt prenumerera på amelia. Det är en tidning som jag tycker min mamma brukar ha hemma. Min mamma är 28 år äldre än mig. Och förövrigt världens bästa!
För det andra så vill jag bara säga att jag till en början gillade tidningen för att den tar upp viktiga saker, som i det senaste numret är det hela sjutton sidor om bröstcancer och öden den ställt till med. I förra handlade det om depression.
Jo fast.. det är något som gnager i mig när jag bläddrar i sådana tidningar.
Är det konstigt att man blir deprimerad när man varannan vecka får hem en tidning i brevlådan med tips om hur man ska gå ner i vikt, vilka kläder för flera tusen som är såå inne samt att man får ta del av kvinnors fantastiska sexliv och då sitta där och äta glass direkt ur paketet i urtvättade mysbrallor, knappt i närheten av att ens få hålla någon i handen?!
Jag sa upp min prenumeration för några veckor sedan.
Jag kanske är bitter. Och överdriver.
Men! Till min stora lycka var det ett reportage om kvinnor vi älskar, som inte är ”helt perfekta” där självklart Mia Skäringer och Hanna Hellquist ställdes i centrum. Vet ni vad, Hanna Hellqusit må vara ”mycket”, men hon är ärlig. Och bitter. Jag gillar henne!
Jag vet inte vad jag vill ha sagt med allt detta.
Kanske att jag blir stressad av alla människor, kost- och träningsvanor, krämer och kläder som figureras i sådana magasin. Kanske för att jag har svårt att identifiera mig med allt.
Men måste man (jag) det?
Jag är verkligen inte arg, förlåt amelia. Så klart måste ni skriva om något och jag imponeras många gånger av fantasin och uppfinnesrikedomen. Dessutom får jag skylla mig själv som bläddrar i tidningarna.
Kanske är jag avundsjuk. För att jag själv sitter här och skriver på min lilla vita älskling och sedan lägger upp det på en blogg knappt någon läser. Tänk att få skriva ett reportage om någon med ödet bröstcancer istället.
När jag avslutade min prenumeration fick jag erbjudande om att förnya den till ett mycket trevligt pris. Så det dröjer nog inte länge förens jag börjar bläddra igen.
Typiskt.