Det är ju supertrevligt...
För ett tag sedan skrev jag, kanske i lite väl negativa ordalag, om innehållet i tidningen amelia. Nu ska jag kommentera innehållet i en annan. Kanske inte behöver säga namnet, den handlar i alla fall om hälsa.
Hur som haver. I tidningen är det reportage om sådär halvintressanta kändisar. Vad alla har gemensamt är att de, förutom att vara kända, haft en svacka i livet. Men när reportaget gjorts har de aldrig mått bättre. Det är bilder tagna med Carloafläktar, läppglans och fräscha träningskläder. Gärna ett grönglansigt äpple i handen också. Man får som läsare även ta del av deras liv i form av en tidslinje där de illustrerat sina berg- och dalbanekurva. Allas är på topp i nuet.
Det är ju supertrevligt att läsa om pigga, fräscha och lyckliga människor. Jag känner mig så pigg, fräsch och lycklig när jag sitter med håret på ända en lördagmorgon. En morgon efter sju dagars prakik/kua i sträck och så några öl på det kvällen innan.
Vet ni. Jag brukar vara något ironisk när jag skriver saker här. Nu är jag inte det. För jag känner mig faktiskt lycklig. Kanske mindre fräsch och pigg, det känns dock som något sekundärt. Kanske är det därför jag bara ögnade igenom det där ganska ointressanta reportaget, bläddrade vidare, drack upp mitt kaffe och sedan gick visslande till tvättstugan.
Kanske är det också därför jag inte skriver här så ofta längre. För att jag skriver bättre när jag är lite nere. Bloggen har nog varit något av ett terapiprojekt. Jag säger inte att jag slutar, kommer säkert återkomma den dag jag iakttagit något helt ointressant men ändå spännande. Det jag vill säga är bara att just nu har jag fullt upp med livet. Plugg, praktik, nya och gamla nära vänner som ger mig så mycket och så vår på det. Fantastiskt!
Stor vårpuss på er!