Och jag som tillämpar varannan stol-principen blir alldeles paff
I Sverige (eller i alla fall i Norrköping och Katrineholm, ja jag tar mig friheten att generalisera) tillämpar människor varannan stol-principen. Människor väljer hellre att stå upp än att sitta närmare än en meter. Man talar heller inte med främlingar. Om man skulle göra det krävs antingen att det uppstått en situation då man måste svälja sin stolthet och be om hjälp, alternativt att vresigt be någon flytta på sig, eller så framstår man som galen på något vis. Alla stirrar rätt ut i den tomma, kalla luften eller på sina smarta telefoner. Väldigt dumt tycker jag.
Tänk om vi alla här i vänthallen: jag, tjejen med långt hår och två katter i en låda, den hippa killen med en ipad, överklasstanten, han som stinker öl och har skägg, de två herrarna med kostym och portfölj och kvinnan i slöja som håller ett sovande barn i famnen. Tänk om vi kunde prata med varandra. Tänk vad vi skulle kunna ge och lära varandra. Tänk, tänk, tänk...
Tur att det finns barn. De är förvisso rätt så jobbiga när de hoppar runt på sätena och tramsar sig och jag har full förståelse för morfaderns lilla rynka i pannan. Han döljer den dock bra med ett leende. Men de, barnen, vågar i alla fall säga ”Heeej, vad heter duu, var ska du någonstanns, har du någon lillasyster, jag och morfar ska äta hamburgare seeeen..” och jag som tillämpar varannan stol-principen blir alldeles paff och varm i hjärtat.
Tänk om...