Why me liksom?
I dag har jag nästan grinat. Två gånger.
Första gången var när jag kände att ensamheten bara bubblade över. När jag hade lyssnat på Hanna Hellquists vinterprat om sin pappa som tog livet av sig och samtidigt stått och rört ihop en god fisksoppa. När det liksom var dags att äta. Med mig själv. Fy valingen va träligt de ä! Känslan gick dock snabbt över. Jag botade den med youtube.
Andra gången var när jag ryckt upp mig och skulle bege mig mot den traditionella söndagsspinningen. Den som på något vis räddar hela den annars rätt så sega söndagseftermiddagen/kvällen. När jag kom ut till cykelstället hittade jag inte min cykel. Putts jälva väck var den. In igen. Jag gick till och med in med snöslaskiga skor på mitt nymoppade golv, så arg var jag. Varför just jag!?
Ringde mamma och Josefin. Letade upp kvitto och ramnummer för att kunna göra en polisanmälan för att efter det kunna ringa försäkringsbolaget. Jo ni förstår jag kan rutinerna, har nämligen varit med om detta förut. Men när jag lugnat mig bestämde jag mig för att lita på min magkänsla. Så jag tog på mig skorna igen och gick ett varv runt kvarteret. Och vet ni, jag hittade cykeln!!!
Restrerande del av eftermiddagen har jag svävat på moln. Blev bara lite arg när jag tappade ut linfröpaketet på köksgolvet, även det nymoppat. Men jag försöker att jobba med mig själv på den punkten. Att inte bli så arg för småsaker. Dom små fröna skulle troligtvis inte ha hoppa tillbaka in i paketet bara för att jag blev flyförbannad. Det var ju bara att ta fram dammsugaren.
Ni som följer den här bloggen och därmed får läsa om mina små missöden i livet tänker kanske.. att jag är rätt så klantig. Och ni har så rätt så. Men jag misströstar inte så det borde inte ni heller.
Nu ska jag söndagsmysa med Josefin och Stefan. Snyltar lite på deras krälek.