Amadeuz

Det är lite märkligt. Hur jag kan tycka om saker som jag egentligen inte tycker om. Kan saker jag inte tycker om få mig att må bra? Eller kan saker jag inte tycker om representera någon form av vardag och därmed trygghet?

 

Jag talar om trav. 

 

Jag hatar trav. Har alltid gjort. Ändå har jag nog mer koll och besök på diverse travbanor än de flesta i min umgängeskrets (förutom medlemmarna i puckosläkten så klart!). Vad är det som gör att det är på det viset? 

 

Kanske för att.. nej jag vet inte. 

Eller. Dom jag äskar älskar trav och eftersom jag älskar dom älskar jag också trav fast jag egentligen hatar det. Typ. 

 

Det väcktes någon form av igenkänning inom mig när jag läste Hanna Hellquist’s krönika i DN från mellandagarna. För att vara exakt vet jag att den är från den 28:e december. Den fredagen fick vi äta kvällsmat jäkligt sent för att pappa var på trav. 

 

I alla fall så skriver hon:

 

”Det kan vara världens vackraste sommardag utanför, det spelar ingen roll. Hästarna springer ju ändå. Jag kan inte tänka mig något tråkigare. Bara själva insikten om att livets alla lördagar är inbokade. I all framtid.

Mörka och ensamma lördagar med klena vinster. Fy fan, jag skulle dö. Det är liksom mot­satsen till livet.”

 

Ja. Behöver nog inte säga något mer. Eller jo, en sak vill jag tillägga. Trav må så vara motsatsen till livet. Men det är en del av mina föräldrars och därmed en del av mig, hur mycket jag än hatar det, kan jag inte låta bli att älska det. I smyg. Punkt. 

 

Hela krönikan finns att läsa på: 
http://www.dn.se/nyheter/hanna-hellquist-jag-fick-en-harry-boy-i-julklapp?a=