Nu ska jag göra de stackare som faktiskt tittar inte här varje dag lite glada genom att skriva några rader.
Först och främst ber jag om ursäkt för att jag inte uppdaterat så vidare värst. Jag har upplevt en massa saker, både bra och dåliga. Tyvärr mer dåliga än jag hade räknat med. Jag mår bra så det finns ingen anledning att bli orolig. Men om man vill bry sig om någon annan än mig kan man vara orolig. Jag tänker inte gå in på några detaljer, men jag säger som så att man kan behandla sina barn på olika vis och jag och herrn i det här huset drar inte riktigt jämnt när det gäller den saken.
Nu till trevligare läsning.
Vad har vi pysslat med senaste veckan då?
Till att börja med vill jag meddela att ni haft bättre väder hemma i Sverige än vad jag haft här. Spanjorerna själva säger att det här är den värsta sommaren på evigheter (och nej vi snackar inte värmebölja, möjligtvis regnbölja). Detta medför att antalet aktiviteter att hitta på med barnen begränsas, men vi har överlevt.
I tisdags fick jag följa med till sjukhuset när lilla tjejen skulle göra en rutinkontroll av ögonen. Tyvärr blev hon lite nervig innan så jag fick inte följa med in. Fast jag tror inte jag missade så mycket då det såg ut som hos optikern. Men det var kul att bara gå i korrideroerna och spana in det som gick.
De rosa människorna var tydligen undersköterskor, de blå sjuksyrror och de vita rockarna doktorer. Jag tror bestämt att den spanska sjukvården bedrivs av undersköterskor. Eller så hade de andra två kategorierna bättre saker för sig än att springa i korridorer. Man får hoppas i alla fall. Själva sjukhusbyggnaden såg ut som en grå skokartong (nej, sjuhusen i Sverige ser inte så muntra ut heller) men när man kom in var det som att gå in i en hotellobby och jag blev väldigt positivt överraskad av den lyxiga miljön. Dock övergick den överraskningen så snart vi började gå i korridorerna och inte minst när vi kom fram till avdelningen. Då hade hotellyxen bytts ut till källare/fängelse. Stolarna i väntrummet, som var stort som en fotbollsplan med sjuttioevla fotbollslag inklusive avbytare väntade, var som på en sjaskig flygplats ni vet vid gaten där man sitter och väntar på att få gå ombord. Som grädden på moset tror jag inte det fanns någon ventilation att tala om heller och om den existerade skulle den behövas ses över.
Det var ett intressant besök, fick inte så stor inblick förutom själva lokarena men det jag snappade upp var att de basala hygienrutinerna och patientbemötande borde inspekteras i samband med ventilationen.
Jag och barnen har varit i simhallen, lekt med Moni och hennes barn, lekt doktor, varit på biblioteket, kollar på Pippi, varit på utflykt till en park utanför stan och i fredags var på uppe på berget Igeldo som bjöd på en fantastisk utsikt och dessutom hade massa karuseller och andra trevligheter. Det blev ett bra avslut på en annars ganska seg, omtumlande och konstig vecka.
Jag och Moni bestämde oss för att glömma allt jobbigt för ett tag och i torsdags kväll slog vi på stort med besök på mexikansk restaurang med burritos och drinkar. Jag började med en margarita de limon, lät gott tyckte jag. Men stackars min mage, har aldrig aldrig aldrig varit med om något så surt. Maten var i alla fall gudomlig. Familjen här verkar inte veta vad kryddor är så det var fint att äta något med lite smak.
Sen gick vi till en bar och drack sangira. Tyckte jag hörde svenska ibland men trodde att jag inbillade mig bara för att jag längtar hem liksom. När en blond, mycket söt tjej kom i närheten av oss frågade jag henne på svenska om hon var från Sverige. Yes, eller jaa!
Ett gäng goa göteborgare som vi spenderade resten av natten med, mycket roligt!
Och på tal om roliga möten ute på kvällarna. Förra helgen när vi stod i toakön på en nattklubb började en tjej prata med oss. Eftersom musiken var väldigt hög, det var massa folk, hon (och okej vi också) inte var helt nyktra så var det mycket svårt att förstå vad hon sa. Men man kommer långt med leenden och kroppsspråket. När hon och Moni pratade tyckte jag att hon sa enfermera (=sjuksköterska) och jag lyckades haspla ur mig att jag pluggar till det. Vilket hon också gjorde! Hon log och sa att det stod som skrivet i pannan på mig. Funderade en stund på om det var bra eller dåligt och vad det var som gjorde att hon såg det på mig. Eller så sa hon bara så. Hur som helst, det blev också en mycket rolig kväll. Spnajorerna är galna när det gäller utelivet. Fast det är klart, kan man shotta (hur tusan stavas det?!) för 1,5€ så är det inte konstigt att det spårar ibland.
Hah, måste bara berätta. Den kvällen var den något slags evenemang vilket innefattade bajamajor och sådana där pissuarer som är typ runda. Moni var jättefascinerad då hon aldrig hade sett såna förut och vad gör tokfian om inte tar fram kameran. Jag skämdes ögonen ur mig. Fast när hon såg det så skrattade vi bara, jag kan meddela att det gjorde folk omkring oss också.
Jag tror bestämt att jag saknar skolan. För under kvällen har jag läst på om både njursvikt och metabolt syndrom medan lilla tjejen spelat dataspel. Man sysselsätter sig olika här i livet. Fast vi var i alla fall överens om att titta på Pippi och äta chips var en trevlig sysselsättning.
bilderna blir större om man klickar på dem, vilket man inte måste göra om man inte vill
men om man vill se en skräckslagen men ack så söt tjej som åker bergochdalbana ska man klicka på bilden längst ner i mitten
Oj!
Idag har jag varit med om något mycket roligt, spännande, galet. Vet inte vilka adjektiv jag ska använda för att förklara.
Vad har jag gjort då? Jo jag har varit i Pamplona och firat San Fermin. Och det kära vänner, är typ det största som händer under ett spanskt år. Det märks på människorna.
Till att börja med så sov jag och Moni typ tre timmar i natt. Detta lade en bra grund för dagen. Klockan fem ringde väckarklockan, vi hade dock äran att åka med Monis hostdad som är en mycket trevlig person.
Tyvärr körde han bil som en dåre, vi for fram i cirka 150 km/h på vägar gjorda av serpentiner. Jag var livrädd och glad över att jag tecknade extra försäkring innan jag åkte, inte för att det skulle hjälpa men ändå. Sen kom jag på mig själv med att jag inte var riktigt klok som satt och tänkte på det. Jag bestämde mig för att njuta av utsikten istället som var som tagen från en twilightfilm eller någott; gröna berg, dimma och solen påväg att gå upp.
När vi kom fram och hade hittat en parkering och steg ur bilen slog doften av bajamaja och öl mot oss. Dessvärre såg jag inga bajamajor på hela dagen så var doften kom ifrån kan man ju bara spekulera kring.
Gatorna var fulla av fulla människor, skräp, tomma flaskor. De fulla människorna var av två typer, antingen så festade de eller så låg de utslagna på marken. Ja och detta var klockan sju på morgonen. Jag har aldrig varit med om något liknande. Som att det hade varit krig och man haft alkohol istället för vapen.
Vi letade oss mot centrum och gatorna där tjurarna senare skulle springa. Det var enormt mycket folk, alla klädda i vita kläder med den obligatoriska röda scarfen runt halsen. Vissa lortigare än andra, de flesta lortigare än de andra.
Vi kom till slut fram till ett ställa där vi skulle se i alla fall fötterna på människorna och tjurarna. Innan rusningen satte igång bads det. Mycket intressant att se alla fulla människor be för fulla muggar, eller halvtomma då de inte alltid lyckades hålla i dom ordentligt. Sen började säkerhetsinstruktionerna ljuda i de rassliga högtalarna. Förstod inte allt, men jag fatta att om man hamnade på marken och det kom tjurar springandes mot en var det viktigt att ligga mycket stilla och täcka huvudet med armarna. Typ. Sen slog klocktornet åtta, två skott avlossades och det hela var igång. Har aldrig varit med om något så korkat. Stackar dumma människor och stackars tjurar. När schabraket passerat gick vi efter till arenan som är målet. Där pågick det tjurfäktning och folk jublade, klappade händerna och skrek av skräckblandad förtjusning.
När allt var över var klocka straxt före nio. Vad skulle vi göra nu? Frukost föreslog Fernando och min mage jublade. Ända tills den insåg vad frukosten skulle bestå av; churroz (som jag tidigare berättat om) och varm choklad. Hej hopp sockerchock! Efter detta strosade vi runt på gatorna och iakttog alla människor som var i diverse tillstånd; skitfulla, asglada, trötta, avtuppade, blodiga.. hm ja, det var nog de flest representerade tillstånden. Jag vet inte vilket av det som passade bäst in på oss, chockade kanske?
Vid halv tio var barerna fulla av folk och ja, det serverades öl, vin och sprit i mängder. Tillsammans med tapas.
”Cerveza!?” utbrister Fernando när vi passerar en av de överfulla barerna.
”Såhär tidigt?”
”Ja, det är San Fermin, ni gör ett jättebra jobb under veckorna men nu är ni här och är lediga, vamos! Tres cervezas por favor!”
Jaha, man får ta seden dit man kommer, eller vad säger ni? Och i det ögonblicken ekade orden ”ni gör ett jättebra jobb” högre än något annat då det var första gången jag fått höra det sen jag kom hit.
Sådär fortskred dagen, vi kryssade mellan olika barer och åt tapas och drack öl. Till slut blev det så varmt och vi var så trötta i fötterna att vi fastande på en uteservering. Bredvid den var det full fart. Alltså verkligen, det var som att gå in på krogen vid tvåtiden i Sverige, fast klockan var tolv mitt på blanka dagen. Folk dansade, musiken dunkade, öl serverades.
Ett tag trodde jag att jag skulle avlida men för att överleva började jag dricka vatten i stället och satte mig dessutom i skuggan vilket var ett smart drag.
När jag kom hem luktade jag öl, bajamaja, var lortig och såg inte klok ut. Jag funderade på vad tusan jag höll på med. Men sen slog det mig att det här är ett äventyr och den här dagens upplevelser kommer jag nog aldrig att glömma. Duschar är bra uppfinningar förresten!
Nu ska jag försöka ta ta igen några av de sömntimmar jag ligger bak från de senaste dagarnas bravader. Jag vet vad det bästa jag vet är (förutom de människor jag tycker extremt mycket om), sova!
Bilderna får ni se någon annan gång och om ni är för ivriga finns ju alltid youtube.
Adios amigos!
Ännu en vecka har gått, fyra totalt. Tre kvar.
Ja, jag har koll på det. För ibland vill jag åka hem till trygga Sverige, till kärleksfulla människor, till svensk mat, till en säng jag får plats i, till lugn och ro, till ett språk jag begriper, till ett liv jag begriper.
Vad har vi hittat på den här veckan då?
Jo som tur är har tre av de fem jobbdagarna bjudit på solsken och tjejerna har velat gå till stranden, vilket verkligen uppskattas av mig. De har dessutom kommit på en jättebra lek. Den går ut på att jag ska ligga i sanden och att de gräver ner mina fötter för jag är deras fånge och får inte gå någonstans. Sen leker de i sanden, bygger sandslott och små pölar. Jag får inte röra mig ur fläcken. Men som sagt, jag gillar den leken. Det är dock viktigt att komma ihåg att smörja in sig ordentligt på ”rätt” sida. Ibland är de dessutom snälla och ger fången vatten.
De dagarna det regnat eller varit kallt och mulet har varit lite klurigare. En av dem var vi på akvariet med Moni och hennes lilla tjej. Det var trevligt. Dock kände jag mig som en gammal kärring som bara tjatade, tyvärr var det befogat ”spring inte!”, ”rör inte!” och så vidare och så vidare. Men de hade roligt och det är ju huvudsaken.
Den andra hade jag ett projekt på g, nämligen baka chokladbollar. Det visade sig bli ett större äventyr än vad det var tänkt. På morgonen skulle vi gå och handla alla ingredienser. Vi var i varenda affär i den här stan tror jag. Socker, smör och kakao var lätt att hitta. Men när det kom till vaniljsocker, pärlsocker och havregryn blev det plötsligt mycket svårare. Havregryn hittade vi till slut på någon hälsoaffär, svindyrt var det dessutom. Hur som haver, chokladbollarna blev helt okej och tjejerna tyckte om dom. Tur för dom det..
I torsdags åt jag och Moni på en asiatisk restaurang med fri buffé som innehöll allt man kan tänka sig, så sjukt gott! Att det dessutom bara kostade 14€ var bara en superb bonus, vi kommer nog gå dit någon mer gång.
Igår kväll var vi nog lite less på livet båda två. Åt billig kebab och kollade på solnedgången. Det är verkligen fint med alla solnedgångar vid havet. Men man får inte titta på alla familjer och par som verkligen myser och njuter av utsikten och varandra, då blir det jobbigt.
Tidigare under dagen hade Moni träffat ett gäng amerikaner som var på resande fot. De bestämde träff till senare på kvällen och efter mycket om och men hittade vi dem. Jag var väl inte jätteexalterad, ville typ bara gå hem och lägga mig. Men man får inte vara sämre än att man kan ändra sig. De här fyra killarna var verkligen jättetrevliga. Vi satt på olika uteserveringar och drack sangria och billiga mojitos. Det fina med dem var att de verkligen gick att prata med, om alla möjliga saker. En jättetrevlig kväll med nya vänner, så härligt! Tyvärr gav de sig av mot Israel i morse, men jag och Moni är varmt välkomna till LA när vi vill. Får se hur det blir med den saken.
Nu är jag själv i lägenheten, familjen har åkt till släktingar i Pamplona. Jag fick följa med men jag kände att jag verkligen behövde tid för mig själv. Så nu sitter jag i soffan i vardagsrummet med datorn i knät, fötterna på bordet och lyssnar på P3 sommasession direkt från Putte i Parken.
Fast imorgon åker jag och Moni också till Pamplona där det just nu firas San Fermin. Om det är något som jag kommer ihåg från spanskalektionerna från högstadiet är det sången
Un de Enero, dos de Febrero, tres de Marzo, cuatro de Abril, cinco de Mayo, seis de Junio, siete de Julio SAN FERMIN!
San Fermin festen är mest känd för sina tjurrusningar. Vi har gått upp tidigare de senaste dagarna för att se det direktsänt på TV. Det är verkligen helt galet, blir förvånad över hur korkade människor är ibland. Det roliga är att det hela kan liknas med vinterstudion i SVT eller nåt. En egen TV-studio men en programledare, experter, slowmotionbilder, höjdpunker, hiss och diss. Alla iklädda de specialla kläderna; vit skjorta, vita byxor, röd scarf. Mycket intressant och mycket galet.
Nu imorse när jag satt med frukosten hittade jag en blogg med ett inlägg som är så förbannat bra ”Personligt medddelande”. Om ni har två minuter över tycker jag att ni också ska läsa det inlägget. Jag vill också skriva en massa tänkvärda och skitbra saker. Men jag får nog nöja mig med att läsa, det är fint det också.
http://fredrik.cafe.se/personligt-meddelande-2/
Slänger upp lite bilder från veckan.
Vi ses snart Sverige, kram på er!
Jag läste ut boken ”Om det så skulle kosta mig livet” av Margareta Sturesson idag. En hemsk bok om psykiska och fysiska övergrepp i en sekt i Skåne i början av 2000-talet. Hur som helst, i den finns en dikt i den som jag tycker är så bra, fin, klockren.. kalla det vad man vill, här är den i alla fall
Instruktion för skalbaggar
För att man skall kunna flyga måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas.
För att man ska kunna flyga måste man gå högst upp på strået
också om det böjer sig och svindeln kommer.
För att man skall kunna flyga måste modet
vara något större ön rädslan
och en gynnsam vind råda.
Margareta Ekström
