Hemma
Fina, underbara, trygga Sverige. Mammas och pappas hus.
Jag är helt slut, har liksom kraschlandat efter två månaders litepåspännhelatiden-flygning.
Viktor hämtade mig på flygplatsen. Ja, planet var såklart försenat och när vi väl landat fick vi inga väskor. Men saker och ting löser sig. Det är något jag lärt mig. Det kanske inte alltid blir som man tänkt sig, men det löser sig.
Vi stannade hos mormor och morfar. Älskade finaste.
Här i Sverige skiner solen. Så jag kan använda alla shorts, klänningar och linnen jag släpade med mig till Spanien.
Idag ska vi äta lunch hos raraste farmor och sen bär det av på en minroadtrip i det vackra sommarsverige. Vi ska dricka vin på en filt och titta på solnedgångar, bada i sjöar, gå på museum. Bara ha semester.
San Sebastian-kapitlet är avslutat. Det är väldigt mycket jag inte berättat för er. Fast ni kommer nog få höra, allt eftersom vi ses.
Just nu ska jag bara njuta. Sen ska jag försöka jobba ihop lite pengar. Efter det är det dags för nollning och sedan drar skolan igång igen. Jag längtar.
Fast en sak är säkert. Tiden går. Att längta efter framtiden är onödigt, för den kommer. Att sakna dåtiden är onödigt, den kommer inte tillbaka. Det ända som är nödvändigt är att andas, att leva och att le.
Hej då kompisar, vi ses!