Utkast från ett tåg
Det är något som gnisslar. Inte helt perfekt. Men det rullar ändå.
Tåget.
Vi är åtta personer i vagnen. Alla på väg. Alla vid liv. Alla tysta.
Utanför fönstret breder septembereftermiddagen ut sig. Gula åkrar, gröna granar. Helt empatilös är den.
Alla våra åtta liv, helt tysta, egna och empatilösa för varandras andetag. Så känns det.
Jag dricker mitt te och försöker snegla på hon på andra sidan gången. Tuggar tuggummi. Musiken, de sociala medierna och tuggummituggandet liksom flyter ihop till ett slags stressbeat, signalerar att det sista hon vill är att bara andas. Måste avleda livet.
Jag ser Hallsberg nu. Det är så grått. Både himlen och staden. Den vita bron över järnvägarna bara försvinner i det gråa. Det börjar regna. Dropparna har kapplöpning på fönstret på min vänstra sida som jag lutar huvudet mot. Undra vad de tävlar om.
Själv andas jag mest bara. Och lyssnar på gnisslet. Det är fint det.
Att få komma hem.