Plingeliliiiing pliiing
I morse, ungefär kvart över sju, vaknade jag av ett plingeliliiiing. Någon ringde på min dörr!
Det är nästan aldrig någon som ringer på min dörr, för ingen, förutom grannarna kommer in genom porten. Tilläggas bör att jag sov som en kanonkula då jag hade svårt att somna i går och dessutom var ”ledig” idag.
Vad är detta, vad i hela fridens namn är klockan och jävla skit var väl tankar som hann tänkas i mitt huvud.
Helt snurrig snurrade jag täcket omkring mig, jo ni förstår att jag sover begränsat påklädd, och yrade ut i hallen.
Plingeliliiiing pliiing. Jag blev så rädd att snabbt jag låste upp, det kunder ju röra sig om ett bombhot eller liknande, och möttes av två gubbar i blåkläder.
God morgon (på östgötska) vi skulle byta din kylfrys!
Alltså jag är en såndär varelse med lite framförhållning i livet. Det tyckte visst dessa två att de också var, i alla fall tillräckligt. De påpekade att de försökt ringa. Jag bad dem vänta två sekunder.
Två var kanske lite väl optimistiskt slog det mig sen när jag kom på mig själv med att stå i hallen, bländad av taklampan från trappuppgången iklädd endast mitt täcke samtidigt som två män i blåkläder ville komma in och byta ut mitt kylskåp. Jag kikade snabbt på mobilen som visade kvart över sju och ett missat samtal, inkomet 07:03.
Framförhållning.
De som känner mig vet att jag är världsbäst på att sova och att jag behöver mer än två sekunder på mig att vakna till. Vilken jäkla syn jag måste varit!
Jaja det hela gick i alla fall mycket bra och nu har jag ett vitt, fräscht och framfrö allt tyst kylskåp som lyser upp hela mitt lilla kök.
Nu efteråt är det mest bara roligt.
Och jag gillar förändringar. Sådana där små, lagom. Till det bättre. I bland kanske man borde göra fler i sitt liv, men man vågar inte. Någon måste liksom väcka en ur ens sovmaraton.
Förresten. Ni vet det säkert redan. Eller, ni borde veta det.
Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar” är det bästa man kan se på tv just nu. Enda sedan jag såg det första avsnittet har karaktärerna och ”kriget i fredstid” liksom upptagit en del av min hjärnakapacitet. Så fruktansvärt snyggt gjort, så genomtänkt och så.. fruktansvärt. Det är Sverige, Stockholm, åren innan jag föddes, bögarnas värld. Det som är skrämmande är att det inte är så avlägset som det känns.
Har ni inte sett första avsnittet, som finns på SVTplay, så gör det!
