Amadeuz

Swisch så har mina fyra praktikveckor passerat. Det har varit mycket trevligt. Jag bär med mig både kunskap och små fina stunder med ”gamlingarna”. Sådana stunder man kan tänka tillbaka på och bli varm i hjärtat av. 

 

Helgen som varit har jag spenderat hemma. Med familjen. Jag har inte gjort många knop. Jag har haft kjol, klänning och målade naglar. För ärligt talat har jag inte känt mig helt fabulous i den kommunala jeansvästen och hästsvans. Jag fikade med farmor, shoppade med mamma. Vi har haft familjemiddag med kött. Gått långpromenad och kollat på film. Precis lagom.

Förra veckan slog någon knockout på mig. Tror det var tröttheten från typ fyra veckors praktik varvat med ”exalterande” skoluppgifter samt helg- och nattjobb på förlossningen. Men allt har varit mer eller mindre självvalt, så synd om mig var det verkligen inte. Denna helg var i vilket fall som helst välbehövlig.

 

Men! I söndags kväll när jag kom hem med bussen till resecentrum så stod till min stora lycka min röda cykel kvar. Till min inte lika stora lycka hade jag ingen luft i bakdäcket. Så det var väl bara att låsa upp cykeln och börja traska. Men! När jag skulle låsa upp mitt extralås (som jag har för att ingen ska sno cykeln, ni vet typ en slang man låser fast i däcket och i cykelstället) så var det nåt knas. Nyckeln fastnar. Jag var trött och kissnödig, så vad gör jag? Jo tar i. Och hoppla, nyckeln gick av, i låset! Det är i sådana situationer mina vänner, som jag har stor lust att börja böla. 

Det gjorde jag inte förens jag kom hem till min lägenhet. 

Måndagen fick alltså planeras om lite. För det första sprack mitt ägg när jag kokade det på morgonen. För det andra var jag tvungen att gå till skolan. För det tredje regnade det när jag skulle hämta hem cykeln. För det fjärde så... är jag nog en jävligt gnällig typ just nu!

 

Hur som helst löste det sig. Hela dagen bara löste sig. 

Jag gick in hos en cykelhandlare och förklarade situationen. Jag hörde själv hur korkat det lät. Om man ska sno en cykel är det väl bättre att bara göra det, typ. Fick i alla fall låna någon form av tång. När jag stod där på stationen i färd med att knipsa av mitt eget cykellås kände jag mig så otroligt dum. Så ni som typ stoppade småsten i mitt lås och eventuellt punkterade mitt bakdäck borde skämmas. 

I alla fall, jag är ganska så klen i nyporna så nej, jag lyckades inte knipsa låset. Att det stod två biffiga, manliga securitasvakter några meter därifrån gjorde inte det hela bättre. Inte för att jag kände att jag var tvungen att impa på dom, utan mer att jag kände att de skulle spärra in mig vilken sekund som helst. Så jag andades in och ut, gick fram till dem och förklarade hela den märklig situationen. De skrattade och hjälpte mig att knipsa låset. Jag kunde gå tillbaka till cykelhandlaren som bytte mitt bakdäck. Så var den onödiga historien slut och jag var typ massa dyrbar pluggtid  och 300 kronor fattigare. Tusen tack fina ni som pysslat om min cykel under helgen. 

 

Men som ni kanske förstår efter att ha läst detta oerhört givande inlägg så löser sig saker i mitt liv. För det mesta. Eller.. alltid egentligen. Problemet jag brottas med är att jag alltid tror att världen håller på att gå under. 

 

Å förresten, i måndags kväll. Ni som sett ”Torka aldrig tårar utan handskar” förstår kanske att typ tusen tårar rann ner för mina kinder. Det var tårar som bestod av sorg, vrede, lycka.. ah en mix av de flesta starka känslor. Vackert!
Tomten. Jag önskar mig boken i julklapp. Och ett botemedel mot HIV.