Dagar som den här behöver lite ironi
I dag måndagen den 26:e november har det regnat. Hela dagen.
Dagar som den här behöver lite ironi, kom ihåg det när ni läser.
Det kändes redan i morse att detta skulle bli en grå dag. Men jag masade mig upp.
Jag satt och tentapluggade vid mitt köksbord. Klockan blev både halv nio, nio och halv tio. Lamporna på gården lös fortfarande. Tio i tio släcktes dom. Först då tyckte dom alltså att det var ljust ute. Jag var skeptisk. Ungefär tjugo över tolv tändes dom igen. Det säger väl en del.
Så nu vill jag bara säga till er som inte sorterar era mjölkkartonger: Gör det. Det är inte så jobbigt.
Nej, jag vet att det kanske inte påverkar mörkret men om det hade fått vara några grader kallare hade det legat ljus mysig snö på backen istället. Mycket trevligare om jag får uttrycka min åsikt.
Jag är väl medveten om att bara för att jag sorterar mina mjölkkartonger kompenserar inte det mina flygturer till diverse ställen. Men jag försöker.
Men alltså. När jag skulle cykla till gymmet var det bara att ta på sig regnstället, full mundering. Jag såg ut som en överviktig spermie. Kände mig tyvärr också som en på spinningen. Till och med kramp fick jag. När jag gick upp för backen på vägen hem var det så grått och dant att jag inte såg toppen på alla lyftkranar på sjukhusområdet. Bara de röda lamporna som ska varna typ helikoptrar tror jag. Sen när jag rullade i nedförsbacken pickade tusen iskalla småspikar mig i ansiktet. Jag hade kunnat schamponera håret på vägen hem. Nej förresten, jag ska inte överdriva min multitaskingförmåga. Men jag hade gott och väl kunnat lämna kvar balsammet i.
Som ni kanske förstår ser jag inget samband med de senaste dagarnas livsstil och denna prestation: gå i uppförsbackarna, cykla nedför och så kramp på det.
Dock ser jag ett samband. Så kära du. Sortera din mjölkförpackning.
Det gör jag när gjort varm choklad.