Alltså livets kontraster
Jag ser mig själv och Karin sitta som två stirrande ugglor framför dataskärmen. Vi blir säkert så mycket bättre sjuksköterskor nu när vi genomgår denna oändliga litteratursökningsprocess.
Men nu är det helg! I går fick jag oplanerat främmande i form av mamma o Birgitta, trevligt! En timmes afropowerdance med efterförljade bastu hann jag också, gött!
Ruggigt novemeberväder i uppförsbacken hem. De övergivna grävskoporna på sjukhusområdet såg ensamma ut. Regndropparna dansade på lerpölaranas yta innan de blev en del av dom, pölarna som man aktar sig för. Man blir kall, blöt och skitig.
Värmen spred sig dock snabbt igen när jag kom hem och fick träffa fina tjejerna i Holland på Skype. Sen kunde jag krypa ner i fosterställning och bara mysa.
Kylan gjorde tyvärr snabbt entré igen. Såg på ett program på kunskapskanalen om kvinnor i Pakistan som blivit utsatta för syraattacker. En var 25 år. Hennes man hade slängt batterisyra på henne, hennes svägerska bensin och svärmodern hade tuttat på. Hon hade velat lämna livet med dessa människor bakom sig men då hon inte kunde försörja sina barn på egen hand var hon tvungen att leva med dem, mannen, svärmodern och svägerskan. Hon sa att hon hellre ville vara död än att leva det livet hon nu hade. Jag fick så ont i hela kroppen när jag såg det. Brukar försöka förstå mig på saker eller beteenden som jag egentligen inte begriper. Inte alltid acceptera. Mycket svårt i detta fall.
I dag skiner solen och frosten glittrar. Min mamma och mormor kommer snart. Vi ska äta smörgåsar och dricka kaffe, efter det gå på stan och i kväll ska vi lyssna på Peter Jöback’s I love musicals. I morgon ska vi äta hotellfrukost.
Alltså livets kontraster. Lerpölar och glitterfrost. Syraattacker och mormor-mamma-barnbarnmys. Frustrerande eller hur?