Amadeuz

Det här inlägget är som mitten av en bok. Man har läst ett par kapitel i början. Sen tappar man bort boken och när man hittar den igen är ett par hundra sidor borta. Man fattar ingenting till en början men efter ett tag så... kanske det blir bättre.

Detta är den första av de kvarvarande sidorna:

Jag tyckte egentligen det var ganska roligt att blogga. Men sen tog livet fart och jag har haft så mycket bättre saker för mig än att sitta och skriva ner vad jag gör, tänker och känner och kanske gör och vill.

Det är så länge sedan nu. Det har hänt så mycket.

Jag har flyttat och är numera en Linköpingsbo. Jag gillar den här staden.

Jag flyttade ihop med min prins, vi skaffade oss ett litet slott med fin fasad. Det fungerade, ett tag. Det fanns mycket skratt, mycket kärlek och värme. Men också många måsten och ont i magen känslor. Slottet blev något annat, något vi inte ville.

Nu bor jag i mitt eget slott på 27 kvadrat. Jag trivs och är inte annat än tacksam för allt fint jag upplevt och lärt mig.

Jag är numera nästan dubbel syrra. Dels är jag storasyster och om saker och ting går som planerat (dumt ord!) är jag om typ två år även sjuksyrra. Jag gillar skolan, jag gillar alla fina människor, jag gillar kaffe för fem kronor, jag gillar smärta, både fysisk och psykisk. Jag gillar att betyda, att trösta, att skälpa att hjälpa.

Visst, det har inte alltid varit en dans på de små röda... men jag, gillar det helt enkelt. Och vem har sagt att det ska vara så, enkelt alltså.

Å jag måste bara säga, ingen nämnd, ingen glömd, alla fina människor jag fått äran att lära känna, vara nära, vara långt ifrån, vara över allt med. Det är så fint, så fint.

Jag har kommit till insikt (därmed inte sagt att den leder till något) efter nästan 21 år.

Det är slut på panik, ångest och planer som går i krasch. Jag behöver inte försöka vara så duktig och perfekt jämt. Jag har börjat sluta planera.. okej nu ljög jag. Men jag försöker att, ta det lite lugnare liksom.

En sak till. Jag ”planerar-spara-organsiera-hakollpåallt-Amanda”, jag skiter nästan i pengar, ingen kommer tacka mig för att jag la en dröm åt sidan och hade massa pengar på kontot som jag ändå inte visste vad jag skulle göra med den dagen jag inte finns längre.

Jag åker. I sommar åker jag. Det kan gå hur sjutton som helst. Men jag ger det ett försök. Precis som jag gav Linköping, syrra, Viktor, slottet och en massa annat ett försök för en tid sen. Det blev inte som jag tänkt mig men ångrar jag mig?

Svar; nej!

San Sebastian. Två små tjejer, ett språk jag knappt behärskar, mat jag inte vet om jag tycker om, sol, salt luft, blått hav. Är jag tokig? Nej. Jag är nog bara ung och lite nyfiken. Som det ska vara.

Diagnos; frisk?

Ni som känner mig vet att det här kan balla ur totalt. Antingen blir det massa eller inget. Eller så kan jag inte bestämma mig. Kanske mest troligt.
Jag tänkte nog att det här skulle bli en dagboksblogg, så typ farmor och alla får veta lite vad jag pysslar med på dagarna.

Idag är det tisdag. På söndag lyfter planet med mig på.

Innan dess ska det pluggas tenta, packa, skriva tenta, äta upp maten i kylen, studenter ska firas och förhoppningsvis hinns lite kvalitetstid med familjen med.

Häng på, snart är det kanske dags för en ny sida!