Amadeuz

Okej, så här har det varit. Jag har försökt få ordning på allt.

Men jag har kommit på att det inte finns något att få ordning på. Livet asså, detta underliga fenomen som vi måste dras med. Jag gör det oftast med glädje.  Hur som helst ska jag försöka sluta oroa mig för sen och börja med nu.
Det låter enkelt och jäkligt klyschigt. Men det är santsantsant.

Som de flesta vet och märkt så åkte jag inte till staterna, jag ångrar det inte. PUNKT. Det finns alltså inte mer att fundera över när det gäller detta.
Jag bestämde mig alltså för att vara hemma och jobba. Jag fick ett jobb, lättare än vad jag kanske förtjänar. Jag fick massa beröm och uppskattning. Det är aldrig fel, jag är trots allt mänsklig. Mitt förbannade problem är att jag aldrig kan vara nöjd. Men samtidigt ska man väl aldrig vara nöjd.
Jag citerar Mikael Persbrantds lysande uttal från Himlens hjärta.

”Nöjd. Jag har väl inte tid att gå runt och vara nöjd, jag vill ju för fan vara lycklig också.”

Nu, kära vänner får ni inte tro att jag är olycklig för det är jag inte! Det är santsantsant.
Hur som helst, mitt konstaterade problem kanske inte är något problem men just nu känner jag inte för att jobba heltid längre. Jag vill göra något annat, träffa nya människor, uppleva viktigare viktigare saker än ”har du tid att svara på några frågor” och få ”du kan ta din jävla telefon och kära upp den någonstans” till svar, folk som ignonrerar en eller går omvägar på stan utan att ens veta vad jag vill dem - okej om jag skulle sälja tele2 grejer men nu vill jag ju för sjutton bara ställa några frågor för att sedan kunna göra en förändring som de själva kommer ha nytta av.. Huh!

Därför känns det skönt att börja plugga till våren. Jag ska bli klok och börja fundera igen, även om det kan uppfattas som en jobbig sida hos mig så är det något jag gillar. Det där supergala, supertrevliga och tillmötesgående leendet, det får finnas kvar, men jag vill tona ner det lite och släppa fram andra sidor som faktiskt finns där. Socialpsykologi är det som gäller! Det känns snuskigt bra, än så länge.

Hur som haver. Innan jag kom fram till detta så höll jag på att bege mig till Englandet. Eller ja, när jag var en av två, av 200, började jag ta ut saker i förskott och blev såklart besviken. Men nu känns det bra.  Jag hinner med så mycket mer – jag hinner åka till Bryssel och hälsa på Emelie, jag hinner jobba ihop mer pengar, jag hinner träna (om det förbaskade snoret och hostan kan ge sig snart), jag hinner vara hemma över jul, jag hinner vila, förhoppningsvis hinner jag och älskling med en skidweekend precis innan jul också. Jah, det blir bra hörrni.

Nu ska jag bädda ner mig och läsa. Det tycker jag om. Skadad heter boken. Om du tycker om att röra upp dig för saker som gäller barn, orättvisor och jävla puckon, så läs den här boken. Den gör en förvånad och äcklad gång på gång. Skadad – den samma berättelsen om ett bortglömt barn av Cathy Glass.












Jag hjärta er

det är
santsantsant