Amadeuz

Tonåren. Dessa snart sju år av mitt liv som snart är förbi. Jag är inte samma idag som den dagen jag fyllde tretton. Eller? Jo det är jag nog, till viss del. Jag vågar bara ta lite mera plats, vara lite ärligare och självklart har jag mognat och lärt mig en massa saker.  Häromdagen började jag dock undra om jag inte är lite av en mormor ändå, jag bakade en jättegod chokladkladdkaka med pepparkakssmak (receptet hittade jag i mammas tara) och lyssnade på Martin Stenmarck (P3 populärs återvinningsintervju) och tyckte att han var väldigt mysig, jordnära och ärlig.
Nej men kära vänner, det här kommer inte att bli ett inlägg om mina tonår. Inte helt och hållet i alla fall. Nej, det kommer att handla om två saker som har präglat mina tonår och vart säkra kort vid min sida liksom.

Nummer ett, Lars Winnerbäck.
Jag vet inte när jag upptäckte denna man, jag vet bara att det var i bilen hem från en fotbollsmatch. Han var den som satte ord på känslorna och dessutom ville man svänga sina lurviga, eller gråta, till dem. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på ”Dunka rum” när jag vart arg eller ”Söndag 13.3.99” när jag varken vetat ut eller in vad jag vill eller inte. I lördags såg jag honom i alla fall igen, självklart var det lika härligt som alltid. Tack!

Har du kommit nånstans har du sumpat din sista chans är du framme nu?
Har du valt en väg att gå och ett mål att sikta på är det verkligen du?

- Det är som sagt inte lätt när man inte vet vad man vill. Fast jag tror inte att man måste veta för att vara lycklig.

Nummer två, Totte.
Jag fick honom när jag fyllde tolv. Han var så söt och oskyldigt. Och framför allt, han lyssnade alltid. Han fanns där som en varm, gosig tröst när jag var ledsen och som ett tokigt skuttande lyckopiller när jag var glad. Jag vet att han bara är en kanin och han verkar kanske inte mycket för världen. Men det känns som att han kände på sig vilket humör jag var på. Så är det inte längre och det är bland annat därför jag ska åka med honom till veterinären på onsdag så han får komma till kaninhimlen. Det känns så hemskt, men jag tror ändå att det är det bästa.

Jaha där, kära vänner, har ni två av männen i mitt liv. Det finns såklart fler, men dessa två har varit väldigt trogna. De och pappa.

Jag måste bara tillägga att jag inte har haft en otroligt olycklig tonårstid med en massa ”män” hit och dit, absolut inte. Men vilken 14 eller 18 årig tjej har inte vart ledsen eller förtvivlad någon gång? Hur som helst, jag tror inte att jag lider av några besvär från en traumatisk tonårstid. Jag har haft det så bra jag velat, det är ju oftast upp till en själv hur man har det.

Nu ska jag se till att ha det riktigt bra. Jag ska nämligen åka hem till min prins. Vi har handlat julklappar idag, svisch sa det så var det överstökat, allt på en gång. Nästan lite tråkigt eftersom jag tycker det är mysigt att handla julklappar.
Sedan har jag lämnat in mina skidor för en helrenovering. Då upptäcktes det att bindningarna var inställda på nästan 20 kg mindre än vad jag väger idag. Jag fick först lite panik, inte för att jag är en sån som tokbryr mig om vad jag väger, men ni förstår väl att man reagerar när man köpte skidorna för bara ett par år sedan. Fast sedan lugnande jag ner mig när jag insåg att det är i runda slängar sex år sedan jag köpte dem och med tanke på hur mycket klokare jag blivit under dess tonår är det väl inte konstigt att man lagt på sig lite.
Dessutom är det så jäkla gott med godis och kakor!